Det är söndagsmorgon i mitten på januari med kulingvarning i byarna och med 15 centimeter snö. Marken som vi skall jaga på är 60 hektar, där all grov skog blåst ned, och ligger utanför Växjö. Jag hälsar på domaren och vi är överens om att vi båda stannat hemma om det varit en vanlig jaktdag.
Men med tanke på att det skall komma mer snö så skulle det inte blivit något jaktprov alls för taxen Qillen, med sina 20 månader, under säsongen.

Vi kör till provmarken och tanken är att vi skall starta i närheten av järnvägen och gå bort från den. Vi går in i en plantering, hunden söker fint, och kommer till oss flera gånger. Han hoppar fram och är glad därför att han inte varit lös på tre veckor, dessutom har han aldrig tidigare sett så mycket snö.

När Qillen varit borta några minuter och vi nästan är igenom planteringen så ger han skall i vindriktningen. Vi går ut till en väg med en 300 m lång raksträcka och med mycket Gudrunhyggen omkring. Vi hör hunden oregelbundet, men strax så ser vi taxen driva tillbaka till planteringen som vi nyss gick ut ifrån. Nu är han rätt i vind, men han brukar nästan alltid bli så tätskallig i början av drevet att det nästan sjunger, men inte i dag. När det har gått 10 minuter ser vi tre rådjur. Och mycket riktigt följer Qillen efter i slagen.

Djuren har gått runt planteringen och över våra spår två gånger innan de är på väg mot planteringen igen. Lite senare hoppar ett annat rådjur över vägen, vi tror att det är kid eller smaldjur. Drevet går parallellt med järnvägen mot Billa by. Vi följer efter, stannar och lyssnar. Domaren säger att han hör hunden och jag förstår att han har bättre hörsel än mig...

När vi nästan är framme vid byvägen så hör jag hunden på nära håll. Då är han i en liten såt och bakom denna finns järnvägen och lite åkrar. Ytterligare lite längre bort utmed järnvägen blev min förra tax Kaffe överkörd. Jag säger till domaren att jag kopplar hunden och han nickar. Jag hinner knappt prata färdigt när en bock hoppar ut på vägen. Jag går fram till spåret och Qillen hoppar rakt upp i famnen på mig. Ja, inte blev det mycket till inkallning efter 63 minuters drev.

Nu måste vi bort från järnvägen därför att nästa tåg kommer kl 09.50. Vi går vidare in på en annan skogsväg där jag släpper honom i tron att han skall följa med fram till skogen. Men bara hundra meter in på vägen springer han in på ett av alla Gudrunhyggen och börjar skälla. Jag springer ikapp hunden i tron på att det är gamla spår som han tar. Domaren frågar om jag inte såg rådjuren som stod 70 meter bort på hygget, jag bara tittar på domaren och frågar om han skojar. Ja, inte är här ont om rådjur påpekar han.

När vi går vidare in i skogen så dröjer det inte länge tills det blir ett nytt drev. Nu är hunden på rätt sida om vägen och har vinden på rätt sida om oss, jag känner ett lugn. ”Ett drev på en timme och nu ett nytt drev”, det kan knappt bli bättre.

Nu måste jag bara visa att jag kan kalla in honom, och det kan jag göra på drev. Det går inte så lång tid tills att vi ser att han nu driver två djur. Inte heller denna gång sjunger det i skogen, det kan ju bero på att han nu blir efter på grund av snön.

Vi står på samma plats hela tiden med utsikt över ett mindre hygge i riktning mot drevet. När det har gått en halvtimme kommer en bock lunkande över hygget rakt mot oss och stannar på tjugo meters håll. Den kastar när jag säger pang och springer sin väg. Vi står kvar tills hunden än en gång kommer och hoppar upp i famnen på mig.

Vi går ner mot sjön i hopp om att han nu skall få visa att han kan söka ut, det brukar inte finnas några rådjur där. Men återigen hann vi knappt fram förrän det blev drev igen, vi står fortfarande på vägen. Drevet går ett varv inne i såten innan det går ut över en 80 meter bred kraftledningsgata och fortsätter på andra sidan. Vi går upp till ledningsgatan och lyssnar, han hörs nästan i motvinden. Drevet går iväg bort från oss och hörs knappt.

Efter ett tag tror jag att hunden är mindre än 200 meter från oss. Jag ropar och visslar i hopp om att han skall höra mig i fel vindriktning.
När jag ropar så tystnar Qillen, men har han hört mig?
Vi går stilla mot hunden och han skallar då och då.
Det är lite tätare skall än vanligt. Jag ropar och han svarar.
Vi kommer fram till en öppning och då kan jag se att han står vid en rotvälta. Han ser mycket trött ut och hela halsbandet är fullt med is. Nu är jag, med tanke på omständigheterna, supernöjd.
När vi väl är framme vid bilen ger han sig av igen men nu får det vara nog,  jag ropar men han kommer inte med en gång. Kunde han veta att det var säsongens sista jaktdag eftersom han var så ivrig att fortsätta?
Domarens kommentar var att någonting annat än ett förstapris kan det inte bli, men poängen får jag veta senare.